Bomber över Helsingfors

Jag vet inte vilket år det var - men ryssarna hade bestämt sej och bomberna regnade. Min mamma med adresslapp runt halsen, färdades till och till Sverige igen - hon som förlorade två språk och sen blev en grammatisk databank i det svenska språket för oss barn - hon berättade med svart  humor om bomberna - hon beskrev sophögar med råttor - skyddsrum man dog i och de bomber som föll i hennes pappas hus - min morfar som jag aldrig mötte, men som skrev om det krig han deltagit i och för egen del kom att förlora pga TBC.

Han fick leva länge nog att bli ett handelsoffer - han fick jaga sina sista fasaner på finsk mark - mamma var med honom och hon fick 11 år gammal ett eget vapen. Jag har sett geväret - ett vackert men vanvårdat sånt - ett salongsgevär - under hela min uppväxt stod det i farstun på en släktgård med kolven i en hink och jag har sen jag själv var 11 tänkt att jag vill ha det - inte för att det är ett vapen - mer för att spinna vidare på de bilder jag har kring min mamma och hennes pappa.

Jag satt där på golvet och lyssnade på min mamma  - det är svårt att som barn ställa frågor och det var svårt att vara kritisk - mamma var munter vem det än var som dog - det fanns tydligen en mening med allt som jag aldrig förstod. Kanske hon med sitt anslag av humor ville skydda mej eller läka egna sår - jag vet inte.

En av alla de nära skildringar hon gav - en som fick mej att tvivla på att min mamma var helt vettig - det var den om bussarna på torget i någon del av Helsingfors. De stod där alla bussarna - man var förvarnad om ett anfall och ungarna skulle ut ur stan - man skulle åka ut i konvoj.

Tiden gick - bussar fylldes av ungar - men så plötsligt så drabbas chauffören i mammas buss av det som vi normala kallar panik - han bara drog! Ingen konvoj för honom - bara bort! Mamma berättar med ett litet leende att hon såg hur torget försvann - inte av avståndet - det var bussar som brann och försvann - barn som dog av de bomber som mammas chaufför genom sin panik lyckades rädda dem ifrån - jag vet inte än idag vad hon ville ha sagt med detta - för min mamma som så många andra som levt i krig och dess skugga - dom vill inte finnas - och innan de försvinner berättar dom inte allt.

Min mamma kan inte berätta mer fast mina frågor är många fler idag, hon valde en annan väg trots en enveten kamp och jag tror den kampen var mer för oss barn än för sej själv. Idag har vi samma scenario - människor flyr undan bomber och vill hitta en fristad - de vill att vi bryr oss så att deras barn ska tro på framtiden - min mamma fick mej att tro på livet trots att hon själv förlorade sin.

Vi får inte svika människan som idé och det är faktiskt vad som är på väg att ske - Vi här hemma ska stöka med SD och sen har vi ryssar kineser och usa på det internationella planet - mitt i allt finns ebola, malaria och en massa andra farsoter

Är det inte dags att ta ett steg tillbaka och fundera lite - vad ger oss faktisk utveckling - ett liv för många i en värld där man inte måste bli en krigare i ett fundamentalistiskt sammanhang? Glöm inte när du tänker att västvärlden faktiskt trott sej äga allt och att vi har en räkning att betala - tänk lite - dra inga slutsatser - bli inte arg - försök hitta den där vägen där tex min mamma slipper ta livet av sej - jag hade behövt henne.

Janne